ynklig liten skit

Nu sitter jag här på trappan åter,
en patetisk varelse som bara gråter.
Inget medlidande alls jag får,
inte ens en blick av dem som förbi mig går.

Och kanske har dem alldeles rätt,
jag får väl skylla mig själv på alla sätt.
Ingen tvingade mig någonsin hit,
jag ville förut, men se nu mår jag bara skit.

Han kom och han segrade över min kropp,
jag kunde men ville inte säga stopp.
Kanske skulle hans känslor väckas åter,
om han fick smak på min kropp, ”men hör så hur jag låter”.

Jag är en patetisk ynklig liten skit,
jag får skylla mig själv att jag trillade dit.
Ingen kommer någonsin att förstå,
att jag satt mig själv här, trots det kan jag förbannat illa må.

Skrivet av: Citrikka